Running wild among all the stars above

En dag som denna borde jag egentligen vara på "Gavin-humör". Ska ju trots allt på konsert och se honom ikväll. Men icke! Är på ett sånt "Westlife-humör" att jag knappt vet var jag ska ta vägen! Var dom verkligen tvugna att ta en paus? Jag saknar dom ju. Det är ju så här års som allt börjar. Man är rent allmänt nervös inför allt. Första singeln från nya albumet, en helt ny och underbar skiva, konsertbiljetter med tillhörande biljettstress.

Westlife-året Face to Face, 2005-2006 saknar jag mest av allt. Vilket år! Året efter Allow us to be Frank. Man satt med spänd förväntan och väntade på den nya skivan. Väntade och hoppades på att dom skulle lyckas. Lyckas göra ett fantastiskt album med nya fräscha låtar. Sen kom första singeln, You raise me up, vilken till en början var en jättebesvikelse. Vi ville inte ha någon ny cover! Men 1minut och 45sekunder in i videon förlät jag dom. Är fullt medveten om vilken dum anledning det var men jag tror att vilket Westlife-fan som helst på något sätt ändå kan förstå mig. Skivan kom senare, full med covers. Men det gjorde ingenting. Det var en helt fantastisk skiva med så många bra låtar. Och när vi gång på gång träffade killarna i Stockholm dom där dagarna i mitten på november blev det bara bättre. Vi skapade oss en hel massa minnen till låtarna. Och när vi senare på våren åkte iväg på våran "Liz & Anna on a following Westlife on tour tour" till Dublin, Manchester, Nottingham och Sheffield och träffade dom mer gånger än vi någonsin hade trott så insåg vi nog båda att det aldrig skulle bli bättre än så.