Running wild among all the stars above

Nu är det fjärde gången på ungefär två minuter som jag försöker komponera ihop det här blogginlägget. Allt låter bara så töntigt så jag raderar det direkt. Men nu ger jag upp på det och låter det bli töntigt om det skulle visa sig att det än en gång bli jättetöntigt.

Idag har varit en riktig mysdag. Visserligen har jag hunnit med en del plugg och ett SFCS-möte men utöver det tror jag att jag och Simon bara har haft det mysigt hela dagen. Mesta av myset har väl visserligen inneburit att Simon hållit om och värmt min mensvärkande mage och då även lovat att göra det tills dess att jag fyller 53. Kanske är en bra ålder att sluta med mensen då? Vem vet. Men nog om det. Det jag ville komma fram till är att det är så mysigt att ha en pojkvän som alltid finns där. Inte bara när jag har ont i magen utan alltid. Både när jag mår dåligt och när allt är så bra det bara kan vara.

Riktigt söt är han också! Hur många 22-åriga killar säger helt spontant "jag funderar på om våra barn ska få äta godis när dom vill eller bara på lördagar"? När man hör sånt kan man, eller i alla fall jag, inte låta bli att få världens största leende (i alla fall inombords) och ännu mer känna att han faktiskt är killen jag vill vara tillsammans med resten av mitt liv.

Mamma sa en bra sak till mig en gång. Jag satt och funderade om jag faktiskt kunde ha sån tur att jag hittat mitt livs kärlek på första försöket. Tänkte att man kanske måste prova sig fram lite för att faktiskt veta. Det hon sa var väldigt enkelt. "Tänk inte på det. Ni verkar jättekära och om det känns så bra som du säger så är han nog den rätta." Kort sagt slutade jag fundera då. Jag älskar min Simon. Och det planerar jag att göra för alltid. Eller i alla fall tills jag är 53 och han inte vill ta hand om min onda mage längre.