Världens lyckligaste?
Nästan allt känns så underbart bra just nu.
Jag trivs på Expen. Jag älskar verkligen att ha ett jobb där man kan ta det lugnt utan att det ser dåligt ut för kunderna. Visserligen har jag inte hunnit börja med mina rätta arbetsuppgifter än men jag tror det kommer bli skitbra. Vet ju sen innan hur det är att fixa med Studentföreningens bokföring, sälja gymkort och svara på diverse frågor från studenter. Dessutom är det ju ofta massa folk där inne och hälsar på. Me likes!
Affärsengelskan och Redovisningen känns jättelätt. Kan tänka mig att båda kommer bli svårare med tiden. I vilket fall vet jag att redovisningen blir det. Men just nu fattar jag allt och det känns så otroligt skönt. Gillar även redovisningsklassen. Till skillnad från när jag gick kursen som MMMare verkar den här skaran vilja lära sig på riktigt istället för att som vi, bara läsa kursen för att den ingår i utbildningen. Engelskan är ju helt på distans så där har jag ingen direkt klass. Men det som är så underbart är att till skillnad från LTU verkar HH planera saker i tid och därför vet jag precis vad jag ska göra för uppgifter och när dom ska vara inlämnade, ända fram till december.
Jag har dessutom världens underbaraste pojkvän. Ibland har jag lite svårt att förstå hur man kan vara så kär som jag är. Ok, det låter kanske smörigt eller mesigt men det är så det är. Jag älskar honom mest i hela världen. Vi har snart varit tillsammans i två år och många till ska det bli. Händer ibland att vi sitter och pratar om när vi är gamla och ska gå i pension. Är så sjukt långt bort men milstolparna innan dess är redan mer eller mindre planerade. Vi har en idé på när och hur vi vill gifta oss. Vi vet när vi vill ha barn, hur många barn vi vill ha, vad dom ska heta och hur vi ska uppfostra dom. Vi vet på ett ungefär var vi vill bo och bara vi får oss ett varsitt vettigt jobb vi tycker om så är det nästan bara pensionen kvar. Sen kan man självklart inte planera för mycket men är man så kära som vi är kan det inte bli annat än mysigt att fundera över framtiden.
Det enda som saknas är Anna, Sara, Lisa, Amir, Pernilla, Johanna och Martina. Jag saknar er verkligen!
Jag trivs på Expen. Jag älskar verkligen att ha ett jobb där man kan ta det lugnt utan att det ser dåligt ut för kunderna. Visserligen har jag inte hunnit börja med mina rätta arbetsuppgifter än men jag tror det kommer bli skitbra. Vet ju sen innan hur det är att fixa med Studentföreningens bokföring, sälja gymkort och svara på diverse frågor från studenter. Dessutom är det ju ofta massa folk där inne och hälsar på. Me likes!
Affärsengelskan och Redovisningen känns jättelätt. Kan tänka mig att båda kommer bli svårare med tiden. I vilket fall vet jag att redovisningen blir det. Men just nu fattar jag allt och det känns så otroligt skönt. Gillar även redovisningsklassen. Till skillnad från när jag gick kursen som MMMare verkar den här skaran vilja lära sig på riktigt istället för att som vi, bara läsa kursen för att den ingår i utbildningen. Engelskan är ju helt på distans så där har jag ingen direkt klass. Men det som är så underbart är att till skillnad från LTU verkar HH planera saker i tid och därför vet jag precis vad jag ska göra för uppgifter och när dom ska vara inlämnade, ända fram till december.
Jag har dessutom världens underbaraste pojkvän. Ibland har jag lite svårt att förstå hur man kan vara så kär som jag är. Ok, det låter kanske smörigt eller mesigt men det är så det är. Jag älskar honom mest i hela världen. Vi har snart varit tillsammans i två år och många till ska det bli. Händer ibland att vi sitter och pratar om när vi är gamla och ska gå i pension. Är så sjukt långt bort men milstolparna innan dess är redan mer eller mindre planerade. Vi har en idé på när och hur vi vill gifta oss. Vi vet när vi vill ha barn, hur många barn vi vill ha, vad dom ska heta och hur vi ska uppfostra dom. Vi vet på ett ungefär var vi vill bo och bara vi får oss ett varsitt vettigt jobb vi tycker om så är det nästan bara pensionen kvar. Sen kan man självklart inte planera för mycket men är man så kära som vi är kan det inte bli annat än mysigt att fundera över framtiden.
Det enda som saknas är Anna, Sara, Lisa, Amir, Pernilla, Johanna och Martina. Jag saknar er verkligen!
Kommentarer
Trackback
