Running wild among all the stars above

Jag längtar verkligen tills jag och Simon har vår egen lägenhet.

Här kommer några anledningar:

• Man kan använda internet utan att fundera på om någon annan gör det samtidigt. Det gäller ju för mamma, pappa eller lillebror (beroende på vem det är som använder datorn) att komma ihåg att stänga av det trådlösa internetet på deras dator eftersom två datorer inte kan använda det samtidigt och dom ju ändå har en sladd i. Vet inte om det är allmänt dålig kvalitet på det trådlösa eller om det är det kära döläget (som jag ska skriva mer om i nästa punkt), men i vilket fall funkar det inte två samtidigt. Ibland, som tex nu (jag skriver i word och får kopiera in det i bloggen sen), fungerar det inte ändå.
• Döläget ja. Det slipper man när man inte bor här. Det som gör att mobilen mitt i ett samtal helt plötsligt bara lägger på eller tappar allt ljud. Förutom att det kostar pengar och är irriterande så gör det för det mest väl inte så jättemycket. Men tänk om någon skulle få för sig att ringa och vilja göra en telefonintervju för något jobb jag sökt, hur går det då?!
• Man kan återgå till sina vanliga rutiner. Nu måste jag åter igen lära mig familjens alla rutiner (som uppenbarligen inte riktigt passar mig för då lär jag ju fortsatt ha dem när jag flyttade hemifrån). Vem som städar vad, när det ska städas, när det ska tvättas och av vem, när det är middag, när man förväntas vara social och när man (tydligen, kan vara efter fem minuter med mammas mått mätt) suttit vid datorn för länge. Man kan även återgå till att följa dom TV-program man brukar följa eftersom det jag följer uppenbarligen är skit och det finns därför näst intill ingen som helst möjlighet att kolla på det.
• Man kan få känna sig vuxen igen! Nästan det första jag och pappa kom överens om när jag flyttade hem var att vi skulle behandla varandra som vuxna, inte förälder och dotter. Jag är en vuxen person som bor i en annan vuxens hus. Det funkar alldeles utmärkt med pappa. Dock tror jag inte han har berättat för mamma vad vi kom överens om då vi senaste igår hade följande diskussion (inte exakt ordagrant men ni förstår poängen:

(värt att notera är att hon inte ens var hemma första veckan jag bodde här och kan därför ha noll koll på vad jag gjorde eller inte och att när hon väl kom hem hade hon dels mormor med sig som hunnit diska undan allt innan jag ens vaknat = jag har inte haft en chans att göra något och när jag väl fått chansen har jag plockat ur diskmaskinen och tvättat trots att jag legat hemma sjuk)

Mamma: Nu när du har flyttat hem måste du hjälpa till! Ser du sånt själv eller vill du att jag säger till varje gång någonting behövs göras? (ser ni hur hon så inte behandlar mig som en vuxen?!)

Jag: Va?! Jag har för guds skull varit sjuk och till och med fixat Pelles arbetsuppgifter!

Mamma: Jag säger bara så att vi alla ska trivas här hemma och jag blir bara på dåligt humör om saker och ting är ogjorda! (1. Varför klaga på saker som hon har noll grund i? 2. Hon sa verkligen att vi trivs om hon är på bra humör. Vad hände med resten av oss?!)