Paul McCartney, 5 maj 2003, Globen

En konsert jag är glad att jag varit på. Det känns ganska coolt att ha sett Paul McCartney live, även om jag inte direkt gillar hans egna musik och bara gillar ett fåtal Beatles-låtar. Dock var ett biljettpris på 495kr för en artist jag inte är ett stort fan av inte någonting som en snart 17-årig Anna prioriterade när det fanns så många andra bra konserter att se just det året. Då är det tur att man har en Beatles-fantast till pappa som gillar när det finns en gnutta hopp om att hans barn ska förstå storheten i Beatles. Man tackar ju inte nej till en gratiskonsert.

Beatles-låtarna var bra, i alla fall dom jag kunde. Resten var ganska tråkigt. Det var inte direkt så att publiken gjorde något för att höja stämningen på konserten, i alla fall där vi satt. För det var det vi gjorde - satt. Genom hela konserten fram till encoren. Alla satt ner, lyssnade och klappade händerna vid precis rätt tillfälle. That's it. Tills vi kom till Hey Jude. Jag vet inte hur länge allt "tralalallaaa hej jude" håller på i låten i vanliga fall men vi måste ha femdubblat det inne på Globen. Det tog aldrig slut och om inte Paul hade börjat tycka att det räckte hade vi kunnat hålla på betydligt längre. Det var kul, underhållande och riktigt coolt att hela publiken var med på det!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0