Running wild among all the stars above

Innan jag berättar om konserten kanske jag ska berätta om Nicky-faken. Jag tror allt blir lite lättare att förstå då (om du inte heter Lisa, Jossi, Fia eller Elin. Och appropå det har jag nog inte pratat med Elin sen dess, har ni andra det?). Under 2001-2002 satt vi hela bunten en hel massa inne på chatten på westlife.com. Oftast var det bara en hel hög med philipinska fans där men då och då kom det in en hel hög med roligt folk. Bland annat några stycken (eller var alla samma person?) från Holland, men det visste vi inte då. Vi trodde att det var självaste Nicky Byrne och halva hans bekantskapskrets. Självklart kunde vi inte vara säkra på att det var han men det stämde så bra allt dom sa...

Lördagen den 6 april 2002.
Dagen då Westlife kom till Stockholm. Jag, Jossi och Lisa hade placerat oss utanför hotell Sheraton och det skulle bli första gången som Lisa träffade Westlife. Efter att vi stått där i flera timmar kom det en stor vit buss. Ut från bussen kom Nicky med en filmkamera som han filmade alla oss skrikande fans med. Dock tittade han rakt mot oss och sa "Hi, how are you?". Då var vi övertygade om att Nicky-faken faktiskt var Nicky, han hade ju känt igen oss. Kian, Mark och Shane hoppade också ur bussen och jag fick autografer av Kian och Shane. Det var dessutom första gången vi såg Dave och han var minst sagt skräckinjagande! Även Anto, deras dåvarande tourmanager, var där och lastade ur väskor ur bussen. Så medan han gjorde det stog alla fansen och skrek på honom. Vi ville ju veta var Bryan var.


Söndagen den 7 april 2002.
Vi åkte tillbaka till Sheraton tidigt på morgonen men hade lovat mamma att komma hem till middagen. Så vi stod där hela dagen och väntade och väntade. Sen var vi tvugna att åka hem. 30 minuter efter det hade Westlife kommit ut och åkt bort till Globen.

Väl hemma gjorde vi oss i ordning och byggde klart våran banner. En irländsk flagga med texten "Hi her back". Ett citat från Nicky-faken, som vi fortfarande trodde var den riktiga Nicky. Sen bar det av mot Globen tillsammans med Anna, Frida, Helga, Emma och Josefine.

Scenen var i mitten av arenan, därav namnet In the round. Vi hade faktiskt helt ok platser, trots att vi var 8 pers. Konserten började med World of our own och vi skrek som galningar när dom kom ut ur varsin jordglob och ner på scenen. Resten av konserten var helt underbar och vi skrek och viftade med flaggan så mycket vi bara orkade. Tror att det var i Why do I love you som Nicky såg den. Egentligen förstod han nog ingenting men vi var ju överlyckliga att han hade sett den!

Det är synd att den här turnéen inte finns på någon DVD. Trots att jag har sett Westlife 35 gånger är det här nog en av de absolut bästa konserterna dom gjort och en av de absolut bästa konserterna jag någonsin sett.