Running wild among all the stars above

Så i måndags blev jag alltså Stockholmare igen. Simon följde med ner i en vecka, där av den dåliga uppdateringen. Men nu för en stund sen åkte han tillbaka upp till Skellefteå. Den vettiga sidan av mig vet att det här egentligen är jättebra. Jag har ett jobb här nere och ska se till att fixa en lägenhet åt oss medan Simon är kvar där uppe och pluggar och söker jobb. Så fort det är fixat kommer han ner. Det låter ju faktiskt jättevettigt. Men min kanske mindre vettiga sida mår inte alls bra av det här. Lyckades hålla mig från att gråta hela vägen hem från Arlanda, men så fort jag kom innanför dörren brast det. Jag vet ju inte ens när vi kommer ses nästa gång. Vill bara ha mitt schema så jag vet när jag kan åka upp. Både för att träffa Simon och skriva min sista tenta. Jag vill bara veta. Sen kan jag räkna ner dagarna och då brukar det gå lättare. Vi har ju gjort det här förut. Varje sommar har jag varit i Stockholm i ungefär två månader medan Simon varit kvar uppe i Skellefteå. Så vi vet ju att det går. Men det finns två skillnader. För det första är det permanent att jag bor i Stockholm. Det är inte jag som ska åka tillbaka till Skellefteå när skolan börjar igen, det är Simon som ska flytta ner när det är fixat och klart... när nu det blir. För det andra har vi inte ett enda datum inbokat när han eller jag ska åka och hälsa på den andra.

Men det löser sig. Det blir bra tillslut. Jag får väl må dåligt idag, so what. Det blir bra tillslut.