Take That, 5 juli 2011, Wembley Arena
Det började regna i London lagom till när det var dags att åka ut mot Wembley. Fantastiskt bra då Wembley Arena ju är utomhus samt att det varit världens sommarväder hela dagen och vi därför inte alls var klädda för regn. Lyckligtvis hittade några relativt bra platser som var under tak. De flesta biljetterna var ju, liksom våra, Unreserved seating or pitch standing och det var bara kanske hälften av dessa sittplatser som var under tak.
Pet shop boys var förband. Var någon skum gubbe som kom ut på catwalken där han skrev på ett gigantiskt tangentbord att det var dags för förband och sedan kom det ut folk med färglada boxar på huvudet samt han sångaren. Kände nog igen tre eller fyra av de nio låtar han sjöng och under just de låtarna var det väl helt ok. Annars var det mest bara konstigt.
Pet shop boys var förband. Var någon skum gubbe som kom ut på catwalken där han skrev på ett gigantiskt tangentbord att det var dags för förband och sedan kom det ut folk med färglada boxar på huvudet samt han sångaren. Kände nog igen tre eller fyra av de nio låtar han sjöng och under just de låtarna var det väl helt ok. Annars var det mest bara konstigt.
Sedan var det äntligen dags för Take That! Gary, Jason, Mark och Howard kom ut på scenen, tog emot publikens jubel, bugade och bockade och började sedan sjunga min absoluta favorit Take That-låt, Rule the world. Underbara Greatest day stod näst på tur och sedan Hold up a light. Patience var självklart en publikfavorit och konserten var hittils riktigt riktigt bra. Det var dock inte förrän i nästa låt, Shine, som man riktigt förstod vilken cool och påkostad show det tillslut skulle bli. Det kom ut dansare efter dansare på scenen och Mark red på en stor ljuslila drake över catwalken. Egentligen var den låten ett enda virrvarr och man hade till och från lite svårt att urskilja vem som var vem på scenen (förutom Mark då såklart) men samtidigt var det så kul och det passade verkligen låten!
Nästa del av konserten var Robbies del. Och för alla som har fått för sig att "Robbie behöver inte Take That men Take That behöver Robbie" så var inte det här konsertens höjdpunkt. Visst är det coolt att Robbie kan stå på scenen och låta publiken sjunga hela låtar åt honom och ja, jag älskar Robbies musik men om vi ska gå på hur mycket publiken skrek så nej, Robbie stal inte showen och Take That är helt sjukt bra både med och utan honom. Men åter till själva konserten. Let me entertain you, Rock DJ, Come undone, Feel och Angels var låtarna Robbie tagit med i sin del. Helt självklara låtar och de var precis lika bra som förväntat.
När det sedan var dags för alla fem att gå på scenen stod de ovanför den stora bildskärmen. Vatten forsade ner medan de sjöng The Flood och en bit in i låten hissades killarna också ner. Det här var delen av konserten med bara nya låtar. SOS som sätter sig på hjärnan direkt, Underground Machine och Kidz där de använde slutet av catwalken som ett schackbräde och spelade schack med sig själva och dansarna. En helt underbar låt och absolut en av mina favoriter under kvällen. Pretty things var sista låten innan det var dags för nästa del av konserten...
...Nostalgi-delen! Det här var verkligen en publikfavorit rakt igenom. Inte nödvändigtvis min favoritdel även om det såklart var riktigt bra men det var verkligen som att alla blev 14 igen. De pratade lite om gamla poser på skivomslag, påminde publiken om låtar de gjort och sjöng små snuttar av Million love songs, Babe och Everything changes but you. Gary bjöd de andra på dricka (han, Jason och Howard fick rödvin medan Robbie och Mark fick mjölk) och de töntade runt alldeles lagom mycket. Back for good och Pray sjöng de sedan hela låtarna om jag inte kommer ihåg helt fel.
Love Love stod näst på tur. Killarna satt då på den jättestora gubben och åkte ut på den genom publiken. I nästa låt, Never forget, hade de hoppat av gubben som då började ställa sig upp tills han stod helt raklång med armarna utsträckta. Tur att det var en utomhuskonsert, annars hade han nog slagit huvudet...
Konserten avslutades ute på den lilla scenen (slutet av catwalken som i övrigt hade plockats bort för att göra plats åt gubben) med lite av Robbies No regrets innan de sjöng Relight my fire och underbara Eight letters.
Det är inte den bästa konserten jag har varit på, men det är det överlägset coolaste! Och jag har äntligen äntligen fått se Take That live. Det om något var ju en upplevelse och jag hoppas verkligen jag kan se dem igen någon gång! Helt klart sevärt!! Sen hoppas jag innerligt att de har spelat in konserten någonstans, jag vill ha en DVD!
Kommentarer
Trackback
